“Så som jag inte vill svika er kan jag inte heller svika mig själv” : Influencers användning av YouTube för att kommunicera i fråga om psykisk ohälsa

Den här uppsatsen bygger på fallstudier av 17 YouTubevideor publicerade av fyra kvinnliga influencers med egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Syftet är att undersöka kommunikationen som ett uttryck för en ökad benägenhet bland offentliga personer att utnyttjar sina sociala kanaler för att tala om personliga upplevelser och hur detta påverkar diskursen kring psykisk ohälsa. Materialet har granskats genom en kvalitativ innehållsanalys, med fokus på såväl innehåll som hur dess betydelse kan förstås i ett större sammanhang. Foucaults diskursteori och hans förståelse för det avvikande, Goffmans begrepp stigma och hans metafor för verkligheten som en teater och Meyrowitz vidareutveckling av teatermetaforen för att förstå hur medieutvecklingen kommit att förena situationer och förändra beteende har varit centrala för att förstå det YouTubebaserade samtalets möjlighet att påverka diskursen i fråga om psykisk ohälsa. Vidare har Baumans begrepp bekännelsekultur fungerat som verktyg för att tolka valda videor som uttryck för en övergripande tendens att bli mer inbjudande samt dess innebörd för diskursen. Analysen visar att influencers har potential att bidra till en faktisk diskursförändring. Genom att delge sina personliga erfarenheter av psykisk ohälsa utmanas bilden av psykisk ohälsa som avvikande och som en motsats till normen, och en mer konstruktiv förståelse kan spridas. Den ökade benägenheten att vara mer personliga har därmed stor potential att verka som en diskursiv brytpunkt, trots att studien påvisar en överhängande risk för att trenden ska resultera i att psykisk ohälsa kommersialiseras och trivialiseras. Att erkänna det offentliga bekännandet som medel för diskursförändring medför en större möjlighet att förstå och nyttja bekännandet för att förmedla en mer konstruktiv och sympatisk förståelse för psykisk ohälsa såväl som för andra tabubelagda frågor